Etablissemangets drev mot Granskning Sverige

En analys

Efter tre år fullt av avslöjanden från Granskning Sverige som Etablissemanget och dess journalister ignorerat, har Etablissemanget nu insett att de inte kan fortsätta ignorera Granskning Sverige. Att döma av explosionen av artiklar och inslag i radio och TV verkar det som att det ha legat och pyrt ett missnöje hos en stor del av etablissemangsjournalisterna i Sverige. Mathias Ståhle wallraffade sig in i vår researchportal där vi lägger upp idéer och hjälper varandra med frågeställningar inför olika intervjuer, och skrev efter detta en skandaliserande artikel i Eskilstuna Kuriren. Vi kan egentligen bara tacka Eskilstuna Kuriren för att de nu lyft upp oss till högsta nivå på agendan i Sverige där till och med Statsministern och Demokratiministern anser sig nödgade att uttala sitt stöd till etablissemangets journalister och hur allvarligt de ser på det hot mot demokratin och det öppna samhället Granskning Sverige utgör när vi ifrågasätter ”frihetens väktare”: journalisterna. Tydligen anser Kunke att journalister skall slippa all form av kritik eller ifrågasättande, och när journalister får svara på kritiska frågor om de artiklar de skriver är tydligen demokratin hotad.

Cirkusen runt Eskilstuna Kurirens avslöjande är lite av ett skolexempel på hur media i Sverige, och även världen, fungerar. Någon skriver en artikel eller kommer med en uppgift som kan vara helt påhittad, som den om Saddam Husseins massförstörelsevapen. Sedan plockar alla tidningar och kanaler upp den uppgiften eller historien och gör inslag baserat på den ursprungliga påhittigheten. Sedan refererar medierna till varandra om påhittigheten och till slut blir den ursprungliga påhittigheten en etablerad sanning.

I vårt fall, som visserligen skall ses som en storm i ett vattenglas om man jämför med påhittigheter om Assad, Gadaffi, Hussein, Milosevic med flera (ingen dör ju av påhittigheten om oss), så har Mattias Ståhle hittat på en hel del om Granskning Sverige som kokat ner till ”Trollfabriken som sprider hat mot betalning”. Jag tror en del skribenter till och med kopplar oss till Ryssland bara för att jag(Erik) har en avvikande och positiv inställning till Ryssland och Putin. Enligt de påhittiga etablissemangsjournalisterna och opinionsbildarna kan man nämligen inte vara positiv till Ryssland och Putin utan att vara en avlönad agent som springer Putins ärenden och försöker destabilisera Sverige. För det första så är nog Putins intresse för Sverige begränsat så länge vi inte placerar amerikanskt krigsmateriel på svenskt territorium, och för det andra så destabiliserar 7-klövern Sverige alldeles utmärkt på egen hand. Det behövs ingen hjälp utifrån med den saken.

Vad gäller Hat så är definitionen ganska luddig… det är till exempel ganska svårt att kritisera HBTQ-rörelsens agenda utan att man blir kallad hatare. Om Kuhnke får som hon vill så kommer det troligen snart att definieras som hat om man kritiserar journalister också.

Vad gäller hot så har vi aldrig hotat någon, har ingen avsikt att hota någon, och uppmanar våra lyssnare att inte hota någon oavsett hur korkad personen är. Människor rår inte för om de är korkade, även om man kanske kunde önska att de inte satte sig på maktpositioner i Sverige. Det svenska folket har dock oss själva att skylla: röstar vi fram stolpskott till maktpositioner får vi leva med att Sverige trampar gasen i botten mot en avgrund med ett gäng stolpskott vid rodret.

Vad är det då som har hänt?

Jo Mattias Ståhle wallraffade sig in som ”Johan Nord” på vår researchportal och var väldigt intresserad av att tjäna pengar på att ringa. Jag tyckte visserligen att bevekelsegrunderna för Johan Nords intresse var en aning tveksamma, men tänkte samtidigt att om han producerar bra samtal har det inte någon större betydelse av vilken anledning han vill jobba för Granskning Sverige. Jag hade gärna sett att vi hade sådana resurser att vi kunde heltids-anställa ringare, redigerare, och administratörer, och ser inga moraliska problem i detta. Hittills har det dock bara varit övertygade idealister, förutom Johan Nord, som visat intresse att jobba för oss.

Sedan gör Mattias Ståhle en intervju med mig där jag är osäker på om han förstod att jag spelade in eller inte. Vi hade en tidigare mailkonversation där han informerade mig om att hans chef inte tillät honom att delta i en inspelad diskussion, så som jag hade föreslagit i stället för en ”traditionell” intervju där enbart han frågar och enbart jag svarar. Jag ringde Ståhle för att fråga vilken chef det var som förbjöd honom att tala med mig, och då började Ståhle att ställa sina frågor trots sin chef Eva Burmans samtalsförbud (samtalet finns här). Antingen är Ståhle korkad, eller så gör han inte som chefen säger. Vi får väl hoppas att han får behålla sitt jobb trots sina svårigheter att följa instruktioner. Ståhle gjorde även en intervju med Johan.

Vad som sedan hänt är att Eskilstuna Kuriren publicerat en artikel med 45 fel som sedan lagt grunden för den mediecirkus som startat. De enda som faktiskt kontaktat oss för intervju är P1 vilket vi publicerar snarast. Alla andra medier har refererat till Ståhles artikel, eller intervjuat Ståhle om oss. Detta trots att det är ganska enkelt att kontakta oss, och vi gärna ställer upp på intervju. Det medges att de intervjuer vi ställer upp på hålls på lite annorlunda villkor än de som etablissemangets journalister är vana vid, och det framgår med all önskvärd tydlighet att resultatet blir en aning annorlunda när det inte är etablissemangets journalister som kontrollerar spelreglerna under en intervju.

Det har producerats ett 40-tal artiklar om oss, Aktuellt har haft ett inslag om oss, och vi nämns lite då och då i andra sammanhang som den högerpopulistiska trollfabriken som spelar med i Putin och Trumps högerpopulistiska propaganda. För mig är det självklart att man pratar med den man gör ett inslag om, men det verkar inte finnas med någon sådan regel i de pressetiska reglerna som etablissemangets journalister följer. Jag hade gärna varit med på länk mot diverse belackare, men det kommer troligen inte hända. Etablissemangets journalister är mycket bekvämare med att prata om oss, än att prata med oss. Vad är egentligen mest oetiskt? Att måla upp en bild av någon genom att  intervjua varandra om personen i fråga, eller att spela in personen man är nyfiken på utan att tala om att inspelning pågår. Vilken metod ger den bäst underbyggda bilden av personens åsikter och inställning?

Etablissemangsjournalisternas problem är att de under så lång tid levt i en miljö där vissa åsikter är förbjudna. De har byggt upp någon sorts låssasvärld där de vägrar ta in de problem stolpskotten i Sveriges ledning skapat för Sverige. Om ens inställning aldrig ifrågasätts, utan det räcker med att som en papegoja upprepa pk-flockens fraser om ”Allas lika värde”, ”det öppna toleranta och inkluderande samhället”, ”vi måste vara uppmärksamma på de mörka krafterna i samhället” etc. för att föra en pseudo-intellektuell diskussion, då blir det säkert i det närmaste traumatiskt när man ställs inför de frågor Granskning Sverige skulle vilja ha svar på. Det är inte vår avsikt att hota, hata, eller trakassera.

Vi önskar faktiskt bara få svar på våra frågor, och eventuellt sätta igång en tankeprocess bland stolpskotten som styr Sverige för tillfället.

Önska kan man ju alltid göra.